7.8.08
Bladh & Cavefors MANIFEST
THE NEW THEATRE OF CRUELTY has a constant discourse with the universal theme violence-sex-death-cruelty, and THEATRE DECADENCE expose the possibilities of agere contra as an answer of the norm-terrorism. agere contra: break off the foundationalism of uniformity and release the traditions from the ancient Greeks, from Romans of the Roman Empire, from the equestrians of Middle Ages and from the decadency of to-day. Non-norms are, that’s our belief, the normal-reality and the norms are the real morbid, hokey, obtruded, the non-worthy. Howe’er, our actions are no and never outcries against the norm-society and it’s seers; we waive face-downs. We have no political declarations. We manifest how the abasement can be handled when we convert it to enjoyment and sexual absolutism and exhibitionism and a strict acceptation of it’s most profounded consequences, sperm, blood, whips. + + + Our first action/performance, related to Francis Bacon, Three Studies for a crucifixion, is followed by actions about the Roman paederast Heliogabalus and Gilles de Rais, the mediavel-boylover, the virtiuoso and aesthetican. An eon of twothousand years shall be visualized: how rites and Eucharistic adoration are transfigured in the flight of time, but still are ageless: Dionysiac indulgence, body and sex, distress, the surrender, blood and hangmen. + + + Ernst Jünger mention the “anark”, the man who smash the power in ignoring it, an individual resigning the normal. That’s our position. As Jean Genet said: “If our theatre stink it’s because all other plays stink good”. + + + Martin Bladh / Bo I. Cavefors
african noise foundation
african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me"
emperor nero’s dying words upon committing suicide)
+
an acéphale performance by
bo i. cavefors,
johanna rosenqvist,
martin bladh,
& s.o.
+
text by georges bataille and martin bladh
+
music composed by martin bladh
+
sound engineer mikael oretoft
+
film aryan kaganof
+
photoedition bo i. cavefors
+
+
+
(40min, HDV, Sweden, june 2008)
QUALIS ARTIFEX PEREO
++
+
+
Georges BATAILLE/BLADH, Martin
+
+
+
När mitt ansikte fylls med blod, blir det rött och obscent. Det förråder samtidigt, under förvridna reflexer en blodig erektion och en oumbärlig törst för oanständighet och kriminell sedeslöshet.
+
+
+
Av denna orsak avskräcks jag inte att hävda att mitt ansikte är skandalöst och att min passion endast kan yttra sig genom JESUVET.
+
+
+
Det världsliga klotet är täckt med vulkaner, som tjänar som dess anus. Trots att detta klot inte äter någonting, slungar det ofta ut sina tarmars innehåll.
+
+
+
Innehållet som skjuts ut med oväsen och faller tillbaka, strömmar ned längs Jesuvets sidor, sprider död och förintelse överallt.
+
+
+
Djurlivet kommer i sin fullständighet ur havens rörelser, och inifrån kropparna, fortsätter livet att komma av saltvatten.
+
+
+
Havet, har spelat rollen som det kvinnliga organet som fuktas under penis retning.
+
+
+
Havet runkar av kontinuerligt.
+
+
+
Solida element, som inhyses och frodas i vattnet väcks till liv av erotisk rörelse; slungas ut i form av flygande fisk.
+
+
+
Erektionen och solen chockerar på samma vis som ett kadaver och källarens mörker.
+
+
+
Vegetationen är enhetligt riktad mot solen; människor, erigerade likt träd, skyller trots sin uppenbara olikhet med djuren, även de av nödvändighet sina ögon.
+
+
+
Det mänskliga ögat tolererar varken sol, coitus, kadaver eller det obskyra, men reaktionen är av en annorlunda natur.
+
+
+
Tallkottögat, som särskiljer sig från det horisontala systemets normala okulära syn, uppenbarar sig således i en slags tårfylld nimbus, likt ett träds öga eller, möjligen, ett mänskligt träd. Samtidigt är detta okulära träd inget mer än en väldig rosa penis, som under solens berusning vittnar om eller påkallar ett vämjeligt illamående, en kväljande ångestladdad svindel.
+
+
+
Enligt denna naturens omgestaltning, under vilken synen i sig, attraherad av det vämjeliga, dras ut och slits sönder av solflammorna som den stirrat in i, slutar erektionen sin smärtsamma omvälvning på jordytan och i en uppstötning av smaklöst blod, förvandlas den till ett svindlande fall genom den världsliga rymden, åtföljt av ett fruktansvärt skri.
+
+
+
Att vara medveten om världen och lemmarnas organiska puls.
Ständigt närvarande i köttet: blod, märg, slem.
Buken pressar mot marken, pryglar den nakna jorden.
Rygg och måltavla ständigt utelämnad åt ers nåd: vråk, hyena.
+
+
+
MODERGAM
MODERSCHAKAL
+
+
+
Din grymhet gödde mig: din livsfrukt.
Det som står till svars inför mig; mitt kött och livsgärningar.
Ditt avträde.
Din livsfrukt.
De fria lemmarnas krig;
ett organens anarki, vrålet efter vedergällning och utlösning.
+
+
+
MODERGAM
MODERSCHAKAL
+
+
+
Jag håller eggarna
Jag pekar dem mot dig
Jag för dem tillbaka upp genom dig
Jag möter motståndet inuti dig,
tillbaka in genom grymheten;
den farsot som gödde mig.
+
+
+
Solen, benägen på himlavalvets botten likt ett kadaver i avgrunden, besvarar detta omänskliga skri med förruttnelsens spöklika attraktion. Den överväldigande naturen bryter sina bojor och kollapsar inför det obegränsade tomrummet. En avskuren penis, mjuk och blodig, är substitut för tingens invanda åtgärder. Inom dess ramar, där smärtfyllda käftar fortfarande biter, var, spott, och enorma flugors larvägg frodas: exkrementalt likt ögat som målats på botten av en vas, lånar Solen sin strålglans i döden, begraver existensen i den stinkande natten.
+
+
+
Det världsliga klotets storhet kan liknas vid en kal skalle, från vars mitt det vulkaniska ögats påle öppnas upp mot himlen. Det breder ut sitt katastrofala landskap ned i det håriga veckade köttet, och håret som formar dess buske är översvämmat med tårar. Men förfallets problematik, främmande som självaste döden, har inte sitt ursprung i en ordinär hjärna: tunga inälvor pressar i ensamhet detta nakna kött, lika laddat med obscenitet som en bakdel – lika satanisk som den likaså nakna stjärten som en ung besvärjerska reser mot den svarta himlen i samma ögonblick som hennes fundament öppnas, för att mottaga den flammande facklan.
+
+
+
Kärleksvrålet som slits ur denna komiska krater är en febrig snyftning, en alarmerande åskknall.
+
+
+
Solens exkrementala öga har alltså befriat sig från dessa vulkaniska inälvor, och smärtan hos en man som sliter ut sina egna ögon med fingrarna är ej mer absurd än solens anala moderskap.
+
+
+
Kärlek, skriker då ur min strupe; jag är Jesuvet, den smutsiga parodin på den heta och bländande solen. Jag vill få strupen avskuren medan jag skändar flickan till vem jag fått tillfälle att säga: du är natten.
+
+
+
Solen älskar uteslutande natten och riktar sitt flödande våld, sitt skändliga skaft, mot jorden, men finner sig inkapabel att nå varken blicken eller natten, även då nattens världslighet kontinuerligt vidgar huvudet mot den skändliga solära strålningen.
+
+
+
Solar annulus är hennes kropps intakta anus vid 18årsålder mot vilket inget, undantagsvis solen är tillräckligt bländande, även då anus är natten.
+
+
+
Jag skiter ned mig i solen imorgon, öppen – naken med skuld.
Sedan impotens, fortsatt förlust – triumf eller förtvivlan?
Är detta vad allt handlar om;
Negation? Inversion? Fascination? Terror? Njutning eller tortyr?
En ekonomisk skuld.
Profit/förlust,
spendera/inkassera,
förlösning/utlösning.
Varför blir dessa fotografier och videoband min spegel?
Varför denna vackra förpackning; intakta vägg av kött och ord?
Brustna ådror, O-kompletta meningar synbara genom huden.
Så vad får dessa ord att bli sanna?
Så vad är egentligen en upplevelse?
Ett altare, det olycksbådande verk som rests i mitt badrum?
Ett gömt lönnfack bakom bokhyllan i mitt vardagsrum?
Konturerna av mitt ansikte, lår händer och skrev?
Vid brantens rand…förbrännas, upplösas på samma sätt som dessa fotografier framkallades.
Vid brantens rand…suddas ut, leva dessa ord; ta dem på mig, bokstavligen.
Vad jag gör blir slutgiltigt; en outtröttlig process; en privat implosion av överflödiga ord, av ständigt upprepade bilder.
+
+
+
Nära en rund grop, nyligen grävd i den frodiga vegetationen, kämpar en långarmad aphona med tre män, som binder henne med långa rep: hennes ansikte, lika idiotiskt som det är gement, släpper ut fruktansvärda skrik av fasa, skrik som besvaras av andra tjut från mindre apor i det höga grenverket. Sammanbunden som en kyckling – med benen bakvikta mot kroppen - binder de tre männen henne runt en påle som rests i gropens mitt.
+
+
+
Fastbunden på detta vis, sväljer hennes monstruösa ylande mun jorden, medan den andra sidan, hennes enorma vrålande rosa analöppning stirrar upp mot himlavalvet likt en blomma: endast delen vars obscenitet överväldigar är synlig över gropens kant.
+
+
+
I den absurda himlens tomrum, spydde solen som ett sjukt fyllo över munnar fyllda med kosmiska skrik...Och så förenar sig hettan och omtöcknaden i en allians – lika överskridande som tortyr: som en avskuren näsa, som en utsliten tunga – de firar ett bröllop (firade med rakbladets egg mot näpna, oförskämda små stjärtar), denna lilla kopulering mellan det stinkande hålet och solen...
+
+
+
Jorden, skakad i sina grundvallar, besvarade naturens tvivelaktiga kolik – utlöste, i skogarnas klibbiga halvskugga, genom oräkneliga köttblommor – med den högljudda glädjen av inälvor, med kräkningar från otroliga vulkaner. +
+
+
På samma vis som ett plötsligt skratt utlöser andra, eller en gäspning utlöser gäspningar bland en folkmassa, har en burlesk exkremental kramp släppts lös, en krampaktig eld, under en svart himmel härjad av åska. I detta underland, bryter en vind, tyngd med blodig rök, då och då ned enorma glödande träd, medan floder av pryglande rödglödgande lava strömmar fram överallt, som från himlen. Med köttet på halster, med munnar förvridna i infantila skrin, flyr de stora aporna, offren, undan denna vansinnes tortyr.
Flera av dem fälldes och klämdes skrikande fast på rygg eller mage, under brinnande trädstammar; de fattade snart eld och brann som fnöske.
+
+
+
Emellanåt, hände det, att några enstaka som hamnat på en trädfri strand, räddades undan lågorna, skyddade från röken av en motvind: de var dock inte mycket mer än utmattade sår, oformliga silhuetter, halvförtärda av elden, som tog sig upp eller låg kvar och gnydde på marken, ragglandes i fruktansvärda plågor. En kaskad av röd lava – mardrömslikt bländande – en apokalyptisk lava som verkade blödas ut ur deras egna anus (precis som deras egna håriga kroppar ursprungligen hade visat, och enligt sadistiskt manér stuckit fram sina vidriga anus – som för att skända och förolämpa existensen). Dessa olyckliga varelser blev i likhet med kvinnans barnfödande livmoder, någonting fruktansvärt...
+
+
+
Likt rovdjur sliter ni sönder min oskyddade muskelvävnad,
mal den mellan rakbladständer,
suger näring ur märg och blod,
för att slutligen svälja ner mig i ert uttänjda innanmäte.
+
+
+
Öppna ert universum av röda implosioner,
maligna undervattenstumörer,
låt dem svälla och föröka sig i den fertila myllan.
Jag er outvecklade livsfrukt,
Jag ert stympade krymplingsväsen,
Jag som delvis undkommit urmoderns käftar,
+
+
+
låt mig sakta upplösas i er gigantiska apparat,
låt mig smekas av tarmtrådar och enzymer
på väg mot slutstationen
på väg mot undergången
+
+
+
låt den yttre världsbilden avlägsnas
länken: den evigt uppstående,
reser sig ur sitt predestinerade stålbad
Svärdet, Lemmen, Armen,
jag för er tillbaka in i skapelsens svällande kötträdgårdar.
+
+
+
Ögat som på toppen av huvudet, öppnar sig mot den glödande solen för att skåda dess ödesdigra ensamhet, är inte sprunget ur förnuftet, det är en omedelbar existens, som öppnar och bländar sig självt likt en eldsvåda, likt en feber som äter varat, eller mer precist, huvudet. Det fungerar som ett brinnande hus; där huvudet, istället för att låsa in livet som pengar i ett kassaskåp, spenderar dem urskillningslöst, för att vid slutet av den erotiska metamorfosen, ha tagit emot den elektriska kraftens udd. Detta enorma brinnande huvud är bilden och det motsägelsefulla ljuset av utgiftens föreställning, omsorgsfullt utarbetat enligt den metodiska analysens basis bortom den fortfarande tomma förbrukningens föreställning.
+
+
+
Ursprungligen identifierades myten inte enbart med livet utan med dess avsaknad – med förfall och död. Det börjar med varat som bar den inom sig, den är inte alls en extern avkomma, utan den manifestering som det flytande varat intar i hans egen gestalt; med denna extatiska gåva gör han sig själv till ett obscent naket offer – inte ett offer inför en obskyr och immateriell kraft, utan inför skrattet från vrålande horor.
+
+
+
Existensen påminner inte längre om en detaljerad linje som leder från en punkt till nästa, utan istället om en sjuklig glöd, en bestående orgasm.
+
+
+
All jordens plantor reser sig mot himlen, och slungar kontinuerligt ut myriader glänsade spottstrålar mot solen i form av blommor, och enbart en obscen Van Gogh, omgiven av galningar kan slunga sina ögons falliska lorska mot samma sol. De andra människovarelserna släppar runt som stora erigerade impotenta fallosar, med ögonen fastlåsta på den sövande omgivningen.
+
+
+
Det är nödvändigt att bryta upp sig själv i bitar och känna vansinnet slingra sig i kroppen; samtidigt måste man bli fetischist på gränsen till slav, en ögonfetischist, en fetisch för skinkor och fötter, allt i ett, för att i sig själv kunna återväcka vad som olyckligtvis aborterades i den ursprugliga människokroppens konstitution.
+
+
+
Anus kala höjd har blivit centrat, svärtat av buskage, på den trånga ravinen som klyver skinkorna.
+
+
+
Den spöklika manifesteringen av denna teckenförändring representeras av en främmande mänsklig nakenhet – nu obscen – som är substitut för den håriga djurkroppen, och speciellt av pubishåret som uppstår på exakt samma ställe som apan var hårlös; omgiven av en dödsgloria, en varelse blek och för stor reser sig, en varelse som, under en sjuk sol, inte är någonting annat än det himmelska ögat den saknar.
+
+
+
Som universums medelpunkt kommer mitt kött att förtäras av er hunger:
fäder, mödrar, söner, döttrar.
Jag är obegränsad.
Jag finns till för er alla.
Svarta och livlösa ser mina svarta dockögon ner på er från den helgade platsen ovanför altartavlan.
+
+
+
Mitt kall innebörden av mina gärningar och dagliga iscensättningar.
+
+
+
Ett kött av oändliga möjligheter och uttrycksformer.
Hur jag fann mig själv – Länken: Logos.
Hur ni hörde kallet, tog mig i er famn.
Bar mig till altaret och reste mitt podium.
Allt är nu väldokumenterad historia.
+
+
+
Copyright©Martin Bladh 2008.
+
+
+
+
+
+
+
+
Georges BATAILLE/BLADH, Martin
+
+
+
När mitt ansikte fylls med blod, blir det rött och obscent. Det förråder samtidigt, under förvridna reflexer en blodig erektion och en oumbärlig törst för oanständighet och kriminell sedeslöshet.
+
+
+
Av denna orsak avskräcks jag inte att hävda att mitt ansikte är skandalöst och att min passion endast kan yttra sig genom JESUVET.
+
+
+
Det världsliga klotet är täckt med vulkaner, som tjänar som dess anus. Trots att detta klot inte äter någonting, slungar det ofta ut sina tarmars innehåll.
+
+
+
Innehållet som skjuts ut med oväsen och faller tillbaka, strömmar ned längs Jesuvets sidor, sprider död och förintelse överallt.
+
+
+
Djurlivet kommer i sin fullständighet ur havens rörelser, och inifrån kropparna, fortsätter livet att komma av saltvatten.
+
+
+
Havet, har spelat rollen som det kvinnliga organet som fuktas under penis retning.
+
+
+
Havet runkar av kontinuerligt.
+
+
+
Solida element, som inhyses och frodas i vattnet väcks till liv av erotisk rörelse; slungas ut i form av flygande fisk.
+
+
+
Erektionen och solen chockerar på samma vis som ett kadaver och källarens mörker.
+
+
+
Vegetationen är enhetligt riktad mot solen; människor, erigerade likt träd, skyller trots sin uppenbara olikhet med djuren, även de av nödvändighet sina ögon.
+
+
+
Det mänskliga ögat tolererar varken sol, coitus, kadaver eller det obskyra, men reaktionen är av en annorlunda natur.
+
+
+
Tallkottögat, som särskiljer sig från det horisontala systemets normala okulära syn, uppenbarar sig således i en slags tårfylld nimbus, likt ett träds öga eller, möjligen, ett mänskligt träd. Samtidigt är detta okulära träd inget mer än en väldig rosa penis, som under solens berusning vittnar om eller påkallar ett vämjeligt illamående, en kväljande ångestladdad svindel.
+
+
+
Enligt denna naturens omgestaltning, under vilken synen i sig, attraherad av det vämjeliga, dras ut och slits sönder av solflammorna som den stirrat in i, slutar erektionen sin smärtsamma omvälvning på jordytan och i en uppstötning av smaklöst blod, förvandlas den till ett svindlande fall genom den världsliga rymden, åtföljt av ett fruktansvärt skri.
+
+
+
Att vara medveten om världen och lemmarnas organiska puls.
Ständigt närvarande i köttet: blod, märg, slem.
Buken pressar mot marken, pryglar den nakna jorden.
Rygg och måltavla ständigt utelämnad åt ers nåd: vråk, hyena.
+
+
+
MODERGAM
MODERSCHAKAL
+
+
+
Din grymhet gödde mig: din livsfrukt.
Det som står till svars inför mig; mitt kött och livsgärningar.
Ditt avträde.
Din livsfrukt.
De fria lemmarnas krig;
ett organens anarki, vrålet efter vedergällning och utlösning.
+
+
+
MODERGAM
MODERSCHAKAL
+
+
+
Jag håller eggarna
Jag pekar dem mot dig
Jag för dem tillbaka upp genom dig
Jag möter motståndet inuti dig,
tillbaka in genom grymheten;
den farsot som gödde mig.
+
+
+
Solen, benägen på himlavalvets botten likt ett kadaver i avgrunden, besvarar detta omänskliga skri med förruttnelsens spöklika attraktion. Den överväldigande naturen bryter sina bojor och kollapsar inför det obegränsade tomrummet. En avskuren penis, mjuk och blodig, är substitut för tingens invanda åtgärder. Inom dess ramar, där smärtfyllda käftar fortfarande biter, var, spott, och enorma flugors larvägg frodas: exkrementalt likt ögat som målats på botten av en vas, lånar Solen sin strålglans i döden, begraver existensen i den stinkande natten.
+
+
+
Det världsliga klotets storhet kan liknas vid en kal skalle, från vars mitt det vulkaniska ögats påle öppnas upp mot himlen. Det breder ut sitt katastrofala landskap ned i det håriga veckade köttet, och håret som formar dess buske är översvämmat med tårar. Men förfallets problematik, främmande som självaste döden, har inte sitt ursprung i en ordinär hjärna: tunga inälvor pressar i ensamhet detta nakna kött, lika laddat med obscenitet som en bakdel – lika satanisk som den likaså nakna stjärten som en ung besvärjerska reser mot den svarta himlen i samma ögonblick som hennes fundament öppnas, för att mottaga den flammande facklan.
+
+
+
Kärleksvrålet som slits ur denna komiska krater är en febrig snyftning, en alarmerande åskknall.
+
+
+
Solens exkrementala öga har alltså befriat sig från dessa vulkaniska inälvor, och smärtan hos en man som sliter ut sina egna ögon med fingrarna är ej mer absurd än solens anala moderskap.
+
+
+
Kärlek, skriker då ur min strupe; jag är Jesuvet, den smutsiga parodin på den heta och bländande solen. Jag vill få strupen avskuren medan jag skändar flickan till vem jag fått tillfälle att säga: du är natten.
+
+
+
Solen älskar uteslutande natten och riktar sitt flödande våld, sitt skändliga skaft, mot jorden, men finner sig inkapabel att nå varken blicken eller natten, även då nattens världslighet kontinuerligt vidgar huvudet mot den skändliga solära strålningen.
+
+
+
Solar annulus är hennes kropps intakta anus vid 18årsålder mot vilket inget, undantagsvis solen är tillräckligt bländande, även då anus är natten.
+
+
+
Jag skiter ned mig i solen imorgon, öppen – naken med skuld.
Sedan impotens, fortsatt förlust – triumf eller förtvivlan?
Är detta vad allt handlar om;
Negation? Inversion? Fascination? Terror? Njutning eller tortyr?
En ekonomisk skuld.
Profit/förlust,
spendera/inkassera,
förlösning/utlösning.
Varför blir dessa fotografier och videoband min spegel?
Varför denna vackra förpackning; intakta vägg av kött och ord?
Brustna ådror, O-kompletta meningar synbara genom huden.
Så vad får dessa ord att bli sanna?
Så vad är egentligen en upplevelse?
Ett altare, det olycksbådande verk som rests i mitt badrum?
Ett gömt lönnfack bakom bokhyllan i mitt vardagsrum?
Konturerna av mitt ansikte, lår händer och skrev?
Vid brantens rand…förbrännas, upplösas på samma sätt som dessa fotografier framkallades.
Vid brantens rand…suddas ut, leva dessa ord; ta dem på mig, bokstavligen.
Vad jag gör blir slutgiltigt; en outtröttlig process; en privat implosion av överflödiga ord, av ständigt upprepade bilder.
+
+
+
Nära en rund grop, nyligen grävd i den frodiga vegetationen, kämpar en långarmad aphona med tre män, som binder henne med långa rep: hennes ansikte, lika idiotiskt som det är gement, släpper ut fruktansvärda skrik av fasa, skrik som besvaras av andra tjut från mindre apor i det höga grenverket. Sammanbunden som en kyckling – med benen bakvikta mot kroppen - binder de tre männen henne runt en påle som rests i gropens mitt.
+
+
+
Fastbunden på detta vis, sväljer hennes monstruösa ylande mun jorden, medan den andra sidan, hennes enorma vrålande rosa analöppning stirrar upp mot himlavalvet likt en blomma: endast delen vars obscenitet överväldigar är synlig över gropens kant.
+
+
+
I den absurda himlens tomrum, spydde solen som ett sjukt fyllo över munnar fyllda med kosmiska skrik...Och så förenar sig hettan och omtöcknaden i en allians – lika överskridande som tortyr: som en avskuren näsa, som en utsliten tunga – de firar ett bröllop (firade med rakbladets egg mot näpna, oförskämda små stjärtar), denna lilla kopulering mellan det stinkande hålet och solen...
+
+
+
Jorden, skakad i sina grundvallar, besvarade naturens tvivelaktiga kolik – utlöste, i skogarnas klibbiga halvskugga, genom oräkneliga köttblommor – med den högljudda glädjen av inälvor, med kräkningar från otroliga vulkaner. +
+
+
På samma vis som ett plötsligt skratt utlöser andra, eller en gäspning utlöser gäspningar bland en folkmassa, har en burlesk exkremental kramp släppts lös, en krampaktig eld, under en svart himmel härjad av åska. I detta underland, bryter en vind, tyngd med blodig rök, då och då ned enorma glödande träd, medan floder av pryglande rödglödgande lava strömmar fram överallt, som från himlen. Med köttet på halster, med munnar förvridna i infantila skrin, flyr de stora aporna, offren, undan denna vansinnes tortyr.
Flera av dem fälldes och klämdes skrikande fast på rygg eller mage, under brinnande trädstammar; de fattade snart eld och brann som fnöske.
+
+
+
Emellanåt, hände det, att några enstaka som hamnat på en trädfri strand, räddades undan lågorna, skyddade från röken av en motvind: de var dock inte mycket mer än utmattade sår, oformliga silhuetter, halvförtärda av elden, som tog sig upp eller låg kvar och gnydde på marken, ragglandes i fruktansvärda plågor. En kaskad av röd lava – mardrömslikt bländande – en apokalyptisk lava som verkade blödas ut ur deras egna anus (precis som deras egna håriga kroppar ursprungligen hade visat, och enligt sadistiskt manér stuckit fram sina vidriga anus – som för att skända och förolämpa existensen). Dessa olyckliga varelser blev i likhet med kvinnans barnfödande livmoder, någonting fruktansvärt...
+
+
+
Likt rovdjur sliter ni sönder min oskyddade muskelvävnad,
mal den mellan rakbladständer,
suger näring ur märg och blod,
för att slutligen svälja ner mig i ert uttänjda innanmäte.
+
+
+
Öppna ert universum av röda implosioner,
maligna undervattenstumörer,
låt dem svälla och föröka sig i den fertila myllan.
Jag er outvecklade livsfrukt,
Jag ert stympade krymplingsväsen,
Jag som delvis undkommit urmoderns käftar,
+
+
+
låt mig sakta upplösas i er gigantiska apparat,
låt mig smekas av tarmtrådar och enzymer
på väg mot slutstationen
på väg mot undergången
+
+
+
låt den yttre världsbilden avlägsnas
länken: den evigt uppstående,
reser sig ur sitt predestinerade stålbad
Svärdet, Lemmen, Armen,
jag för er tillbaka in i skapelsens svällande kötträdgårdar.
+
+
+
Ögat som på toppen av huvudet, öppnar sig mot den glödande solen för att skåda dess ödesdigra ensamhet, är inte sprunget ur förnuftet, det är en omedelbar existens, som öppnar och bländar sig självt likt en eldsvåda, likt en feber som äter varat, eller mer precist, huvudet. Det fungerar som ett brinnande hus; där huvudet, istället för att låsa in livet som pengar i ett kassaskåp, spenderar dem urskillningslöst, för att vid slutet av den erotiska metamorfosen, ha tagit emot den elektriska kraftens udd. Detta enorma brinnande huvud är bilden och det motsägelsefulla ljuset av utgiftens föreställning, omsorgsfullt utarbetat enligt den metodiska analysens basis bortom den fortfarande tomma förbrukningens föreställning.
+
+
+
Ursprungligen identifierades myten inte enbart med livet utan med dess avsaknad – med förfall och död. Det börjar med varat som bar den inom sig, den är inte alls en extern avkomma, utan den manifestering som det flytande varat intar i hans egen gestalt; med denna extatiska gåva gör han sig själv till ett obscent naket offer – inte ett offer inför en obskyr och immateriell kraft, utan inför skrattet från vrålande horor.
+
+
+
Existensen påminner inte längre om en detaljerad linje som leder från en punkt till nästa, utan istället om en sjuklig glöd, en bestående orgasm.
+
+
+
All jordens plantor reser sig mot himlen, och slungar kontinuerligt ut myriader glänsade spottstrålar mot solen i form av blommor, och enbart en obscen Van Gogh, omgiven av galningar kan slunga sina ögons falliska lorska mot samma sol. De andra människovarelserna släppar runt som stora erigerade impotenta fallosar, med ögonen fastlåsta på den sövande omgivningen.
+
+
+
Det är nödvändigt att bryta upp sig själv i bitar och känna vansinnet slingra sig i kroppen; samtidigt måste man bli fetischist på gränsen till slav, en ögonfetischist, en fetisch för skinkor och fötter, allt i ett, för att i sig själv kunna återväcka vad som olyckligtvis aborterades i den ursprugliga människokroppens konstitution.
+
+
+
Anus kala höjd har blivit centrat, svärtat av buskage, på den trånga ravinen som klyver skinkorna.
+
+
+
Den spöklika manifesteringen av denna teckenförändring representeras av en främmande mänsklig nakenhet – nu obscen – som är substitut för den håriga djurkroppen, och speciellt av pubishåret som uppstår på exakt samma ställe som apan var hårlös; omgiven av en dödsgloria, en varelse blek och för stor reser sig, en varelse som, under en sjuk sol, inte är någonting annat än det himmelska ögat den saknar.
+
+
+
Som universums medelpunkt kommer mitt kött att förtäras av er hunger:
fäder, mödrar, söner, döttrar.
Jag är obegränsad.
Jag finns till för er alla.
Svarta och livlösa ser mina svarta dockögon ner på er från den helgade platsen ovanför altartavlan.
+
+
+
Mitt kall innebörden av mina gärningar och dagliga iscensättningar.
+
+
+
Ett kött av oändliga möjligheter och uttrycksformer.
Hur jag fann mig själv – Länken: Logos.
Hur ni hörde kallet, tog mig i er famn.
Bar mig till altaret och reste mitt podium.
Allt är nu väldokumenterad historia.
+
+
+
Copyright©Martin Bladh 2008.
+
+
+
+
+
+
July 11, 2008
“QUALIS ARTIFEX PEREO” (2008) – un film de Aryan Kaganof + + + + + Ayant filmé cette performance actionniste suédoise, Aryan Kaganof récidive encore une fois dans le domaine de l’art corporel, qui est son domaine de prédilection depuis très longtemps. Ses anciens films classiques des performances jusqu’au-boutistes de Ron Athey, filmés dans les années 90 également par lui, ce sont des preuves de son obsession par cette discipline importante de l’art contemporain. La performance filmée d’une manière très poétique par Kaganof est celle de Bo Cavefors, un père de l’art corporel suédois, qui a eu lieu en juin 2008 à Malmo. Elle s’intitule «Action numéro 43 » et elle est dans l’esprit de ses actions précédentes. Bo Cavefors est allongé par terre au début du film. Un zoom out de son visage est le point de départ de l’action. Le film est conçu comme un triptyque, à la manière d’une autre performance du même artiste. Elle a eu lieu en 2007 à Stockholm et elle était intitulée «Trois études sur une crucifixion», d’après la même œuvre de Francis Bacon. + + + + + Pendant la première séquence du film «Qualis Artifex Pereo» on voit trois actants autour de Cavefors, qui est l’actant central. Deux femmes et un homme l’observent silencieusement en train de se masturber et de se préparer lentement pour le point culminant de la troisième séquence. Pendant que Johanna Rosenqvist récite en suédois les vers magiques de «L’Anus Solaire» de Georges Bataille, Cavefors se caresse et commence des fellations avec l’homme Martin Bladh. Des mouvements voyeuristes de la caméra sur les parties de son corps et des autres actants deviennent insistants et excitants. L’extrait récité a été écrit en 1931 et ça commence ainsi :«Quand j’ai le visage injecté de sang, il devient rouge et obscène.Il trahit en même temps, par des réflexes morbides, l’érection sanglante et une soif exigeante d’impudeur et de débauche criminelle. + + + + + Ainsi je ne crains pas d’affirmer que mon visage est un scandale et que mes passions ne sont exprimées que par le Jésuve.Le globe terrestre est couvert de volcans qui lui servent d’anus.Bien que ce globe ne mange rien, il rejette parfois au-dehors le contenu de ses entrailles. + + + + + Ce contenu jaillit avec fracas et retombe en ruisselant sur les pentes du Jésuve, répandant partout la mort et le terreur» (op.cit, repris dans «Œuvres Complètes » éditions Gallimard, Paris, 1970, page 85). + + + + + Cette première séquence de préparation fait 25 minutes. Les textes de Martin Bladh suivent celui de Bataille, toujours récités par Rosenqvist. Tout au long du film il y a une musique discrète composée par l’actant Martin Bladh, le même compositeur stable des performances anciennes de Cavefors. A noter aussi que c’est le même Bladh le traducteur en suédois des extraits de Bataille. + + + + + La deuxième séquence fait 5 minutes et on y voit Cavefors et Rosenqvist en train de préparer leur partition au bureau, habillés comme tous les jours. La troisième serait, d’une certaine façon, le point culminant du plaisir puisque pendant cette partie du film la deuxième femme introduit ses talons dans le cul de Cavefors pendant que la musique devient plus aigue et monotone. 40 minutes est la durée totale de ce film – triptyque extraordinaire. + + + + + Le titre latin signifie “quel artiste meurt ” et ce sont les derniers mots de l’empéreur Néron avant de se suicider. Avec ce choix de titre, Kaganof aimerait nous rappeler que toutes les créations artistiques importantes se basent sur la passion folle, celle qui conduit à la mort. + + + + + dionysos andronis
+
+
+
“QUALIS ARTIFEX PEREO” (2008) – un film de Aryan Kaganof + + + + + Ayant filmé cette performance actionniste suédoise, Aryan Kaganof récidive encore une fois dans le domaine de l’art corporel, qui est son domaine de prédilection depuis très longtemps. Ses anciens films classiques des performances jusqu’au-boutistes de Ron Athey, filmés dans les années 90 également par lui, ce sont des preuves de son obsession par cette discipline importante de l’art contemporain. La performance filmée d’une manière très poétique par Kaganof est celle de Bo Cavefors, un père de l’art corporel suédois, qui a eu lieu en juin 2008 à Malmo. Elle s’intitule «Action numéro 43 » et elle est dans l’esprit de ses actions précédentes. Bo Cavefors est allongé par terre au début du film. Un zoom out de son visage est le point de départ de l’action. Le film est conçu comme un triptyque, à la manière d’une autre performance du même artiste. Elle a eu lieu en 2007 à Stockholm et elle était intitulée «Trois études sur une crucifixion», d’après la même œuvre de Francis Bacon. + + + + + Pendant la première séquence du film «Qualis Artifex Pereo» on voit trois actants autour de Cavefors, qui est l’actant central. Deux femmes et un homme l’observent silencieusement en train de se masturber et de se préparer lentement pour le point culminant de la troisième séquence. Pendant que Johanna Rosenqvist récite en suédois les vers magiques de «L’Anus Solaire» de Georges Bataille, Cavefors se caresse et commence des fellations avec l’homme Martin Bladh. Des mouvements voyeuristes de la caméra sur les parties de son corps et des autres actants deviennent insistants et excitants. L’extrait récité a été écrit en 1931 et ça commence ainsi :«Quand j’ai le visage injecté de sang, il devient rouge et obscène.Il trahit en même temps, par des réflexes morbides, l’érection sanglante et une soif exigeante d’impudeur et de débauche criminelle. + + + + + Ainsi je ne crains pas d’affirmer que mon visage est un scandale et que mes passions ne sont exprimées que par le Jésuve.Le globe terrestre est couvert de volcans qui lui servent d’anus.Bien que ce globe ne mange rien, il rejette parfois au-dehors le contenu de ses entrailles. + + + + + Ce contenu jaillit avec fracas et retombe en ruisselant sur les pentes du Jésuve, répandant partout la mort et le terreur» (op.cit, repris dans «Œuvres Complètes » éditions Gallimard, Paris, 1970, page 85). + + + + + Cette première séquence de préparation fait 25 minutes. Les textes de Martin Bladh suivent celui de Bataille, toujours récités par Rosenqvist. Tout au long du film il y a une musique discrète composée par l’actant Martin Bladh, le même compositeur stable des performances anciennes de Cavefors. A noter aussi que c’est le même Bladh le traducteur en suédois des extraits de Bataille. + + + + + La deuxième séquence fait 5 minutes et on y voit Cavefors et Rosenqvist en train de préparer leur partition au bureau, habillés comme tous les jours. La troisième serait, d’une certaine façon, le point culminant du plaisir puisque pendant cette partie du film la deuxième femme introduit ses talons dans le cul de Cavefors pendant que la musique devient plus aigue et monotone. 40 minutes est la durée totale de ce film – triptyque extraordinaire. + + + + + Le titre latin signifie “quel artiste meurt ” et ce sont les derniers mots de l’empéreur Néron avant de se suicider. Avec ce choix de titre, Kaganof aimerait nous rappeler que toutes les créations artistiques importantes se basent sur la passion folle, celle qui conduit à la mort. + + + + + dionysos andronis
+
+
+
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
